Ja då sitter man här i sin ensammhet medans alla runt en sover....ska själv också lägga mig snart ska upp och jobba i morgon...

Har kännt mig väldigt nere på sistone och vet inte vad jag ska göra åt de eller vad det beror på......jo jag vet att de beror på att jag har så mycket hemska saker bakom mig som ibland vill poppa upp till ytan och göra sig påmint....jag vill inte se det, men måste göra de för att kunna bearbeta och gå vidare...men som oftast så blir de bara att jag ser glad ut och trycker tillbacka allt och vägrar vissa för omvärlden hur mycket jag lider. jag är van att alltid klara av saker och ting själv..vill inte gärna tynga eller störa folk med mina bekymmer...jag är en sån som alltid finns där för andra men så fort det kommer till mig själv så bara ler jag och säger att allt är bra medans det i själv verket inte är så. Hur ska man kunna släpa nån riktigt inpå en att man vågar säga precis vad man känner??!! jag är inte van vid att kunna göra det...i min hjärna sitter bara räddslan att få stryck så fort man säger något fel eller att man använder en ton som inte är lämplig....ja vet att de inte blir så men min hjärna vill inte inse det..att vissa öppet sina kännslor om man var ledsen var även en sak som var förbjudet i min uppväxt..min far höl oss hårt...

När vår son gick bort så dog även en bit av mig..en bit jag aldrig kommer kunna få tillbacka...den smärtan kan jag inte beskriva i ord mer än att de är som om nån slitter dig mitt i tur...jag har mina två godingar som håller mig uppe men ibland kan inte ens dem hjälpa mig...sorgen måste jag leva med och jag måste också lära mig att leva med den.

Att tro att man har vänner och sen tro att dem överger en är tungt men så fel man kan ha när man mår dåligt..de är såå lätt att tolka saker fel och att tänka att dem inte bryr sig när man själv inte mår bra och är lätt retlig....jag har mått dåligt över det men har fått ut att de inte är så....borde veta inerst inne att dem alltid är där men ibland kan man bara inte se det..även om man är bästa vänner kan man bli besviken på varnadra..även det är viktigt i bland för att kunna bygga vidare och utveckla vännskapen..så är det med alla förhållande...för om de vore bra jämnt hur kul skulle det då vara...om man inte har dem dåliga stunderna också i ens liv hur ska man då kunna se dem ljusa och bra stunderna...

jag är taksam över mitt liv att jag trots allt har de så bra som jag har det....jag kan bli förbanad och ledsen på min man för att han kan vara en sån skit stövel många gånger och för att jag alltid ska bära det tyngsta ansvaret för allt....men sen kan jag tänka så här vilka är inte en skitstövel ibland..det gäller både oss kvinnor och män..ingen är perfect och jag kunnde ha fått det betydligt värre..när man ser hur andra behöver leva så är jag taksam över att ha min man....han slår mig inte, han är inte svartsjuk, han hindrar mig inte från att göra saker jag vill....med andra ord så älskar jag honom otrolig mycket trots att han är oromantisk, är små klumpig i sitt sätt att yttra sig, och att han kan vara otróligt bekväm av sig...men såna sidor har vi alla..jag kan var extremt lat av mig i perioder, jag kan sura för små saker, jag kan vara svartsjuk av mig men han älskar mig ändå =)

den bästa terapin är att prata och skriva av sig mycket...vill taka alla mina nära och kära för att dem alltid finns där och lyssnar när jag behöver dem...utan dem vet jag inte vad jag skulle ta mig till....

känner mig litte bättre igen men är hella tiden gråttfärdig....behöver gråtta ut, blir arg fort och för inget....dessutom ska jag hinna med jobb och familj och aktiviteter och andas där emmellan och samtidigt hinna vara vän, fru, mamma och att ta hand om mig själv...kan säga att de är inte det lättaste...dagarna bara flygger iväg timmarna räcker inte till för allt som måste och som man vill hinna med.....nu måste jag sova blev längre än jag trode....god natt och sov gott